4 April

Ett långt inlägg om Ätstörningar ur mina egna tankar och erfarenheter.

Ätstörningar är kategorin, anorexia är " inriktningen ".

Visst kan det kännas skönt att gå ner i vikt?
se alla sina gamla kläder bli förstora?
att allt fett på kroppen blir mindre?
ja det är skönt, men det är ett helvete.

anorexia är ett vanligt problem i tonåren.
och det är extremt dödligt.
det går ut på att svälta sig själv ända in till benmärgen för att sedan svälta sig änu mera.
är det ett liv?
att svälta sig?
nej det är det inte, det är inget liv.

det är svårt att bryta vanor, att bryta mat vanan är väldigt svårt, och man måste vara stark för att klara av det. klara av att inte äta.
att se maten framför sig och inte äta den.
men det är änu svårare att bryta vanan att inte äta. då måste man vara ännu starkare.

att gå ifrån att äta till att inte äta är riktigt tufft i början.
man är hungrig heela tiden.
men man låter sig inte äta, och varför?
jo för att gå ner i vikt.

men det är ett långsamt självmord alltihop.

i början ville jag bli smal, gå ner i vikt.
men nu, nu är det helt anorlunda.
nu ångrar jag mig att jag började,
det var det största misstag jag någonsin gjort.

det är svårt att beskriva hur jobbigt det är, men jag ska iaf försöka.

att gå ner i vikt är det många tjejer som tänker på.
att passa in i det dära super smala skönhets idealet.
dom dära modellerna som är smala, snygga, sexiga.
på utsidan ja, men jag tror inte alls dom mår så bra på insidan.

det var iallfall mitt dröm, mitt mål.
att få den dära " slimade kroppen " som alla killar vill ha ( HAHA)
men det är inte sant, nu har ja lärt mig.
killar vill inte ha tjejjer som benen sticker ut överallt.

men det var ja för dum för att förstå då.
jag slutade äta, spydde upp allt jag åt, tränade överdrivet mkt.
och vad fick de för resultat ?
jo det sluta med att jag låg i sängen, utan ens orka att gå på toa.

är det ett liv man vill ha?
att frysa hela tiden
tappa koncentrationen
inte orka träna
inte orka göra saker som man tidigare gjort
ångesten..

jag orkade inte med skolan, hoppade över lunchen
låg under en filt i soffrummet hela rasterna.
på lektionen hade jag jätte svårt att koncentrera mig.
matte lektionerna var värst, algebra.
med massa paranteser, plus och minus och sånt.

jag orkade inte rida heller
kommer ihåg den dära sista hoppträningen innan jag fick mitt ridförbud
helt ärligt höll jag på att svimma.
jag kände att benen började domna bort
och jag blev yr.

det är inget liv, det är ett helvete.
och mitt i det helvetet kommer ångesten, och gör det änu värre.

ångesten har varit det svåraste att bearbeta.
ångest får man när man ångrar något man gjort
när man har anorexia får man det efter att man ätit.
jag kopplar ihop den dära " mätthets känslan " med ångesten.
det enda sättet att få bort den är faktiskt att äta.
låter helt konstigt, men tillslut orkar man inte bry sig.
då är den där, men man orkar verkligen inte bry sig om den.
och tillslut försvinner den, jag LOVAR!
jag är ett levande bevis

tankarna är också jobbiga.
tankarna om dig själv, och hur du ser ut.
att du är tjock fasten du är smal

den här bilden är så förbannat bra på att beskriva.
precis så här är det, allt man ser är fett.
när man igenlitgen är smal.
man får en förvrängd bild av sig själv.

men närman håller på och svälter sig själv.
så tittar sammhället inte bara på.
särskillt inte din famlij.
min pappa tog kontakt med tornet, en ätstönings enhet i falun.
där jag åkte in.
och dom satte stopp för allt.
jag fick inte rida
jag fick inte gå i skolan
jag fick inte träffa kompisar
jag fick inte röra på mig över huvutaget
jag fick inte göra nå annat än att äta

och då ställer man frågan igen : ÄR det ett LIV man vill ha?
där allting man någonsin tyckt om blivit bortaget?
man har förbud mot det?

så då var det bara att börja äta, det var sjukt jobbigt men jag har kommit en jävla lång bit på väg.

men till alla er där ute som börjat tänka
" åh, undra om jag ska gå ner några kilo ".
gör det på RÄTT sätt, ÄT och TRÄNA.
för slutar du äta och träna så går det till en viss punkt,
sen hamnar du här.
och hade jag kunnat spolat tillbaka,
hade jag ätit huuuur mkt som helst.
vad som helst utan det här!
och jag menar hur kul är det att väga 53 kg,
sedan tappa allt fett + muskler så man väger 48
och sedan gå upp till 53 kg igen med BARA fett?
eftersom jag inte tränat kan ja säga att dom dära 5 kilona är bara fett.

men jag är lika glad för de, bara jag kommer härifrån.
just nu får jag träna 3 timmar i veckan, vilket går åt till min ridning.
gå 4 lektioner per vecka
och äta 5 gånger per dag.
morgon, lunch, eftermiddag, middag, kvällmål.

att hamna i anorexin är ganska enkelt, det var bara bestämma sig för att sluta äta.
men att ta sig ur den är det svåraste jag någonsin gjort.

att ha en gubbe, röst i sitt huvud som säger att man inte får äta
som säger att man måste träna för att man är så tjock.
den förvrängda bilden av sig själv.
det är hemskt.
när jag läser någon blogg, sen någon bild eller nått
på nån som är sådär sjukt smal eller skriver " nu ska jag sluta äta ".
eller på någon som säger
åh vad jag är fet, jag tänker aldrig äta!!
jag blir seriöst ledsen.
det är ett helvete, och det är inte många som förstår de.
vissa vet inte vad som ger sig in på, vissa tycker man är dum i huvudet för " hur svårt kan det vara att äta ".

det är svårt, det är jäävligt svårt och man måste vara otroligt stark för att klara av de.

och kom ihåg : i sverige låter man inte en tonåring svälta sig till döds, det finns tvångsmatning.

när jag var på tornet på dagsvård var det en tjej där som gick på sånt.
hon låg inlagd 24/7, övervakad hela tiden.

är det ett liv? att ligga i en säng och tvingas äta?
och vägrar man får man en slang genom näsan med mat?
jag vet att jag tjatar mkt om " ett liv ".
men jag lovar er DET HÄR ÄR INGET LIV.

kritisera och komentera gärna.
vet inte om jag fick med allting nu,
har skrivit om den här typ 6 gånger nu.
men det här är inget liv vill jag lova, det vet alla som har hamnat här.
jag får åtefall ibland också ja, att jag vill sluta äta igen,
men min familj, kompisar, monty och alla taggar mig och säger
nej hörru, du ska äta då mår bra av det.
och det gör man också.
jag har aldrig mått så bra som när jag åt mig mätt första gången efter allt de här.
och jag är inte ett dugg nöjd över mig själv nu, jag tycker jag är as fet.
men det får jag väll vara då, jag mår ju bra.
och jag tror inte någon i världen tycker mindre om mig bara för att jag inte väger 48 kg.

här är en video på hur äcklig anorexin är.


hon där säger att hon ser sig själv tjock.
det är äckligt vilken makt den har.
gubben i huvudet.

min håler på att försvinner, men den kommer lite då och då.
allra helst när jag är ledsen över nått eller som nu när jag är sjuk.
när jag börjar visa mig svag kommer den.
så var stark, ät och undvik det här.

Mitt liv har börjat kommit tillbaka, och jag är så jävla glad.
det här var ett stort misstag jag aldrig kommer göra om.
och jag hoppas inte ni kommer göra de heller!
livet är för kort för att göra alla misstag, ta lärdom av varandra!