har nyss varit på hoppträning med världens bästa häst.
jag älskar dig så mycket monty, du är mitt stöd i de hela!
du är kärnan i mitt liv :)
det gick riktigt bra, vi hoppa två kryss på en långsida,
2 sockerbitar på diagonalen och en as bred oxer på den andra långsidan.
han hoppa i alla lägen, hur fel vi än kom.
älskade pluppen, de ska fan gå bra på nästa tävling. (L)
gick upp kl 8 imorse, skööönt.
men åkte in till bup, de gick väll bra.
vi pratade i typ 1 timme,
om hur ja känner, vad som händer om ja fortsätter såhär och sånt.
vi kom fram till att dom skulle skicka in nått till Tornet i falun.
det var en ätstörnings enhet.
så om 2-3 veckor ska jag dit och prata.
ja hade hellre velat åkt imorgon, eftersom ja inte kommer klara de här på egen hand.
de kommer aldrig gå, så ja får väll fortsätta såhär i typ 3 veckor till då...
vi vägde mig också, ja har ett halvt kilo kvar till mitt " mål ".
fast ja ska inte ha nå mål, men ja vill ha.... 50,5 vägde ja med kläderna.
ja vill ner till 50,...
skolan gick väll också bra, gjorde inte så mycket.
men ja kände verkligen på idrotten att ja inte kan fortsätta.
vi spela bränboll i djup snö.
när ja ade sprunigt en långsida han ja ont i kroppen.
ja var så jävla slut att ja hade ont.
första gången ja fått sådär riktigt ont av att träna.
kändes som om ja bara ville börja grina för att de gjorde så ont.
men de gick över.
efter kvällsmaten gick jag och pappa ut och gick.
skönt, gå av ångesten lite, men den finns fortfarande...
ska gå och göra 100 sittups och lite sånt nu, sen ska jag duscha och sova.
skulle igentligen ha pluggat, men glömde böckerna i skolan.
så ja, hahah hare bra puss!
ätstörningar kan man ta sig ur på egen hand, det gäller bara att vara stark som satan. o speciellt in för andra människor.
SvaraRaderahar själv varit nere och trampat i träsket bland ätstörningar och varit på tippvikten, men jag behövde ingen terapi för jag var stark o försökte ta mej ur de själv.
har dock haft det sen jag var 14 år (nu är jag 16), har bara en liten bit kvar att gå. för att bli helt frisk igen, men maten och motionen är inget problem längre. bara samtal hos psykologer o sånt som väntar framför en för att få bort tankarna föralltid.
mitt tips till dej är att prata med en vän som du verkligen litar på, eller din pojkvän. för de kommer att stötta dej hela vägen till slutet.
okej, men ja har familjen, ingen pojkvän.
SvaraRaderaja pratar med familjen och ja kommer inte klara de här själv, no way.
ja behöver min familj och sånt, skulle aldrig klara de här själv..