3 Maj

jag sitter i ett rum med massa människor, ändå känner jag mig ensamast i världen.
jag hatar min ätstörning, jag hatar den.
men idag sa eva på tornet till mig " tror du att du uppfyller alla krav för en ätstörning idag? ".
nej det gör jag inte svara jag.
men vad har jag då?
jag vet inte, jag fattar ingenting, jag orkar inte förstå.
jag är så jävla försvunnen i mig själv, jag ångrar allt ja någonsin gjort,
jag ångrar de ja gjorde förra veckan, allt ja gjorde i fredags, allt ja gjort idag.
min ångest har spridit sig från maten till saker runt omkring mig.
vad klassas man som då?
jag vill bara ha någon, någon som verkligen lyssnar och förstår.
för vad ja fattat nu är nästan alla trött på mitt eviga tjat om
hur fet jag är, att ja mår dåligt, min ångest.

jag vet inte vad ja ska göra.
jag vill inte visa känslor, vill inte visa mig svag.
men jag orkar inte visa mig stark längre.
jag vill inte heller.
det är fan dags för alla att se den riktiga linnea.
inte skalet ja skapat...