17 Juli

jag tror jag har kommit på det.
eller jag har iafall kommit på en sak.
Alla som har följt den här bloggen vet att jag tänker mkt.
mer igentligen än vad ja skriver ut här.
Men min hjärna går 24/7 och de gör att jag inte kan slappna av.

Men iallafall så när ja målade idag slog de mig.
Jag tillåter inte mig själv att vara lycklig.

Så fort minsta lilla kommer och ja känner att de börjar bli bra
stöter ja det ifrån mig, bara för att jag är rädd för att vara lycklig och må bra.

Jag har kopplat ihop det i många samanhang
tex. ätningen.
Ibland sitter jag och tänker och inbillar mig själv
att jag är tjock och ja inte är värd att äta.
bara för att jag inte vill vara frisk
helt sjukt igentligen.

Sen har jag dom två reglerna som jag själv har byggt upp
i mitt huvud.
" Inget varar förevigt " och " det här måste vara för bra för att vara sant ".

jag vet att inget varar förevigt, för det gör de inte.
Sen det där andra, de tror jag har med min rädsla.

För nu tex med monty.
Alltså att jag skulle få en ponny, att träna och tom tävla på
är helt sjukt.
men vad hände ?
jo, han blev halt, nästan gick sönder.
precis när vi kommit in i de bästa.
det var alltså, för bra för att vara sant.
eller bara ren otur? vem vet.

Lika tror ja de är med killar.
när ja känner att ja har känslor och jag mår bra.
då blir jag rädd, för inget varar förevigt.
fan ja är så rädd för att bli sårad så de är helt sjuk.

Är det någon mer som har de problemet?
att man inte vill må bra, eller jag vill ju de.
Men rädslan för att må bra är så jävla stark.
Jag vill vara den dära lilla sjuka deppiga linnea igen.
För då behöver jag inte vara rädd...
fan också