15 December

Nu har jag haft mitt sista möte på Ätstörningsenheten Tornet.

Nu är det dax för mig att stå på egna ben och sköta mig själv.

De tror nu att jag är så stark i mig själv att jag klara mig själv,

och dem har rätt!

Tänkte skriva ett sista inlägg, om min tid på tornet.

Om min anorexia och om hur jag mådde och mår nu.

Ett sista inlägg, sedan vill jag lägga allt de här bakom mig.

Allt började i 8an, eller igentligen tidigare men min bantning började då.

Det var en kompis i min skola som gick på såkallade GI- metoden.

Och det syndes på henne att hon tappade kilon, och då ville jag självklart göra det också!

Då var jag också lite mullig, jag var 163 cm lång och vägde runt 63 kilo.

Så jag såg mig själv som tjock, så jag började såklart banta!

Jag gick från 63 kilo till ca 55 kilo. Men som alla vet att svälter man sig ett tag

och sedan börjar äta igen går man upp.

Så jag gick upp till 57 kilo, men hade iallafall gått ner 6 kilo och jag kunde äta normalt.

( tagen i början på 8an ) 63 kilo VS 52 kilo. (tagen i sommras)

Ni ser vilken skillnad det blev? och när man börjar se

lite skillnad, är det så sjukt svårt att sluta också.

Men min ätstörning började inte riktigt där,

då hade jag inga spöken i huvudet, men dem kom mer och mer.

Ni vet att jag har haft det ganska tufft i mitt liv, och alla dessa

faktorer spelar in. Min föräldrar skilde sig när jag var 11 år,

vi fick lov att flytta ifrån huset så allt blev så nytt!

Sen kunde jag inte bo hemma hos pappa, pga av omständigheter

jag inte tänker ta upp här. Så i ca 9 månader bodde jag endast

hos mamma och var hos pappa varannan helg på dagtid.

I denna sörja blev mamma också och hon blev ju helt förstörd över det.

Pappa hade träffat en ny, gunilla, och jag hade jätte svårt att acceptera det.

Och ärligt fick jag inte så mycket respons på det utan det var lixom bara att

" acceptera ". Men det är svårt för en 11 åring..

när allting sedan lugnat ner sig och pappa skaffat hus och allt de dära.

Så skulle ju pappa och gunilla ha barn tillsammans.

Men det gick ju som de gick... plötslig spädbarns död.

Hela min famlj var helt förstörda, har aldrig sett pappa sån någonsin.

Och när man inte mår bra, så gör man saker man inte ska.

Så då uppkom mina familjeproblem.

Det kändes som om alla slängde skit på mig, jag var lixom mittemellan allting

och fick ta emot allt. Det hände så mycket då i min famlij, saker som jag inte tänker ta upp för de är alldelens för personligt.

Men man repar sig efter en sån sak också, så vi hoppar fram några år nu då.

8an bantade jag ju, så blev det vårterminen i 8an och jag började sådär

tänka lite på var jag åt, slängde inte i mig en hel pizza utan att röra på mig dagen efter

eller åt inte så mycket när jag visste att jag bara skulle vara hemma.

Så sådär höll de på ända tills sommarlovet mellan 8 an till 9an, det var då mina spöken börja komma.

Jag börja mer och mer tänka på vad jag åt, var riktigt noga med att inte äta för fet mat och sånt. Sedan på hösten, hade jag börjat ätit mina p-piller och då blir man full av hormoner.

Så mitt humör gick upp och ner hela tiden.

Det var på höst terminen som de mesta hände också, min pojkvän då gjorde slut med mig och jag blev helt förstörd av det. så det sög ju. 2 dagar senare ringde Tina på ridklubben

och berättade att Murphy hade spatt och skulle tas bort.

Så det var inte roligt, har aldrig älskat en häst som jag älskade murphy, aldrig!!

Jag började gå ner mig mer och mer, äta mindre och mindre mina tankar började

bli konstiga och jag började spy.

Så i november åkte vi in till ungdoms motagningen så fick jag prata med någon där, jag berättade att jag har problem med maten och sånt, jag vägde 54 kilo då.

Men det var ingen som reagerade sådär mycket just då.

Sen åkte jag in hos skolsköterskan på ornäs skola också, men hon såg " inga problem " i mina matvarnor, så då trodde jag väll de också, jag åt hälosamt och det var bra att äta som jag gjorde!

Julafton var inte roligt, man äter så mycket mat och det blev för mycket.

3 gånger var jag inne och spydde på toan hos mormor och morfar

på självaste julafton. sjukt.

Jag började mer och mer dra ner på maten, tränade mycket också.

Mitt huvud hade börjat sjukna in, jag fick min ångest och ingenting blev bra,

kommer ihåg att efter varje måltid gick jag ut och gick med pappa, bara för att

sänka den så jag inte skulle spy. Det var nog ångesten som fick mig att inse lite

att jag inte var frisk, annars såg jag inte problem i mina mat varnor, jag var ju fet, varför skulle jag äta?

Men pappa tog kontakt med Bup, där jag åkte in efter någon vecka.

Där inne pratade vi och vi fick ett matschema.

Kommer ihåg vad jag tänkte när jag såg det " aldrig i livet att jag äter såna här portioner! "

Jag vägde 52 kilo då och var 165 lång.

Efter de skickade dem en remiss till Ätstörnings enheten tornet.

Jag kommer ihåg hur jag mådde, jag sket i lunchen, låg bara och sov i soffrummet i skolan.

satt med filten och frös hur mycket som helst. Var totalt osocial och grinig.

Det var bara för att all min energi gick åt till att hålla kroppen organ igång, hade inte nog med energi till att hålla humöret uppe..

Den 11 februari 2010 var hemsk ( den dagen på bilden ovanför). Det var den dagen jag visste hur sjuk jag var.

Vi hade tid hos en läkare på falusjukhus, Imke Bassik eller vad hon nu hette.

Det var även en läkare från tornet där. Vi satt och pratade, hon undersökte mig, kollade min syn, mina reflexer, mitt hår, min hud och min vikt.. 48 kilo landede den på. 165 cm lång var jag då. Det är inte så underviktigt, ett bmi på ca 17.3 och har man under 19 så är man underviktig.
Jag tog även en massa blodprov, 9 stycken och jag gjorde även ett EKG prov, man tittar på hjärtats rytm.

Det såg inte så bra ut sa dom, så det var det. Jag skulle nu bli inskriven.

När vi satt där och pratade sa hon Imke något jag aldrig kommer glömma, och sättet hon sa de på hatar jag.

" du rider va? "

" ja.... "

" det är slut med det nu ".

Dom dära orden sitter fortfarande fast. riktigt hårt.

jag hade lust att döda idioten, fan vad tårarna rann.

Vi var där på morgonen, på eftermiddagen åkte vi in på tornet

och fick snacka med mina " pratare " där. Eva och Elisabeth.

jag hatade dem från första stund.

Jag gick sedan på dagvård där 2 dagar i veckan, och hade några möten.

Vi pratade om allting och jag blev heeelt isolerad från min omgivning.

Jag fick inte rida, men det lät mig föräldrar göra ändå eftersom tog dem bort hästarna från mig, hade jag gått och hängt mig.

Jag fick inte gå i skolan, utan det tog 10 veckor innan jag kom tillbaka till skolan igen.

jag fick inte gå ut med hunden, inte vara med kompisar jag fick knappt plocka ur diskmaskinen.

Jag gick ner mig helt, ångesten skar i mig eftersom jag bara satt och åt och fick inte träna något. Jag gick upp kilo för kilo och bara såg på hur jag växte, hur jag fick mer och mer fett.

Hemskt var det, att bara se sig själv gå upp i vikt när man är så jävla rädd för det.

Vågad bild kanske, 50 kilo här iallafall.

Men sakta med säkert blev jag friskare, fick börja röra på mig, rida och gå i skolan.

Mitt liv började bli mer och mer normalt, men jag hade mina dippar fortfarande.

Jag har en massa ärr på armarna som påminner mig ibland om hur dåligt jag mådde.

När jag hade riktig panikångest satt och och nöd sönder mina armar, så jag har

nyp märken överallt.

Men det påminner också mig vilken kämpe jag är som klarade mig ur skiten.

Nu i nuläget mår jag relativt bra, visst tankar och funderingar finns fortfarande.

Jag undviker fortfarande fet mat, och vet jag att ja äter någonting fet mat så tränar jag alltid efter. Så lite beteende finns kvar, men det tar inte över som förut.

Min resa har varit lång och jobbig, men jag är grymt stolt över mig själv som klarat mig ur den.

Jag väger runt 51,5 kilon nu och är ganska nöjd med det.

Men målet på 49 kilo finns inristat i min hjärna, men den tar fortfarande inte över.

Jag har tyglat min gubbe i mitt huvud.

Jag har vunnit över min sjukdom, Anorexia Nervosa.